Vedran Calvin Bozic

Okej nu har jag lite panik. Som jag tidigare nämnt här på bloggen så avskyr jag att inte ha mitt chema fullt!
Tanken på att det inte är skola imorgon gör att jag sitter hemma hos Sandra och är helt i panik. Jag känner mig
helt tom.
Jag har svårt att ställa in mig på att jag faktiskt aldrig mer kommer att gå på falufri. Det har verkligen
varit som ett hem för oss i tre år.  De från skolan som jag umgåts med har verkligen sett till att göra
oss bekväma och vi trivdes som bara den. Vi hadde vårat fina rum med datorer och soffor som vi delade med 5-6 andra.
Dem jag delade rum med blev jag närmast med och man kunde sova i rummet, dansa, sjunga, skratta, äta mm.
Det var verkligen som ett extra hem. Vi brukade komma till skolan redan vid 8 ibland och äta frukost ihop, och eftersom vi schema sätter våra egna lektioner så är det ovanligt att åka till skolan så tidigt. Vi åt lunch ihop och stannade ofta till sent på kvällarna och bara skrattade och delade med oss av våra tankar, liv och erfarenheter.

Imorgon (idag eftersom klockan är 3 på natten) kommer jag inte vakna i tid för att ta mig till skolan.
Jag kommer inte ringa Linda och fråga om jag verkligen kan ha en blå skjorta till ett bar mörka chinos. Jag kommer inte fråga Lejla villken tid hon ska ta bussen eftersom vi ofta åkte ihop. Det är helt sjukt att det faktiskt är slut.